En metafor över människans ensamhet

Igår såg jag First Man på bio. Det är historien om Neil Armstrong, den förste mannen på månen. Det skulle ha varit väldigt lätt att göra en storslagen produktion med många actionscener och mäktiga vyer över månen och jorden. Det som visas på duken är snarare en väldigt avskalad film, mer som ett kammarspel än en påkostad Hollywoodproduktion. Filmen innehåller knappt några scener av de otaliga förberedelser som måste ha föregått den verkliga månfärden. Istället får vi ta del av familje- och vänskapsrelationer och de konflikter som oundvikligen uppstår när någon utsätter sig själv och sin familj för stora risker.

Lite i förbifarten visas den kritik som fanns för månprojektet både från politikerna i kongressen och från aktivisterna på gatan. Här är ett klipp från dikten Whitey on the Moon av Gil Scott-Heron som framförs i filmen. Men filmen försöker inte övertyga utan överlåter åt biobesökaren att ta eventuell ställning för eller mot ett projekt av denna dignitet.

Jag måste säga att jag blev ganska tagen av historien. Att resa till månen måste vara den yttersta manifestationen av människans ultimata ensamhet. Att sväva i rymden långt bortom all möjlighet till hjälp. När jag ser Neil på filmduken påminns jag om mig själv. Varje gång jag ska göra något utmanande som att springa ett marathonlopp eller cykla till Danmark går jag in en bubbla, på en och samma gång väldigt närvarande, men också lite avstängd från omvärlden. Efter ett genomfört lopp eller ett avklarat mål infinner det sig paradoxalt nog både en nöjd tillfredsställelse parat med en slags tomhet. Och även om jag försöker, är det svårt att dela det jag och min kropp varit med om med andra.

Att förbereda sig för och genomföra en löptur på 42 195 meter eller en cykeltur på 950 km kan knappast jämföras med en färd till månen på drygt 350 000 km. Jag kan ändå föreställa mig den känsla av ensamhet och frånvaro som karaktären Neil manifesterar genom hela filmen. Denna känsla av ensamhet illustreras suveränt i slutscenen där Neil och hans fru Janet träffas på varsin sida av en glasvägg under karantänen efter landningen. De ser på varandra under tystnad, så nära men kan ändå inte nå varandra. Neil kysser sina fingrar och trycker dem mot glaset, en kärleksgest utan mänsklig kontakt.

Frågan jag bär med mig efter jag lämnat biografen är: Hur kan vi skapa relationer och sammanhang där vi kan uppleva verklig kontakt och samhörighet med varandra? Det är en fråga jag inte bara vill kunna svara på, utan även uppleva med hela mitt väsen.

Det här inlägget postades i Blogg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *