Marvel som guide till vår framtid

Black PantherI går var jag på bio och såg the Black Panther. Jag har en idé om att jag inte gillar superhjältefilmer, men efter att filmen fått en “integral stämpel” av Jeff Salzman i the Daily Evolver, bestämde jag mig för att ge den en chans.

Först lite tankar kring karaktären the Black Panther och andra superhjältar. Jag är inte så bevandrad bland superhjältar. När jag var liten läste jag en hel del Fantomen och bläddrade lite i serietidningar med Stålmannen, Spindelmannen och Läderlappen (ja, jag vet, mina barn skrattar åt mig när jag använder mig av de gamla svenska översättningarna). Jag tyckte nog att Fantomen var lite mer verklighetstrogen och drogs aldrig åt superhjältar med övernaturliga krafter. Det här har följt med mig in i vuxen ålder. Jag gillar en hel del science fiction, men filmerna behöver vara någorlunda trovärdiga. När Neo i Matrix utför otroliga saker ligger det ändå inom någon slag logisk trovärdighetsram. Jag kanske inte är helt konsekvent när det gäller rimlighetsaspekten i filmer, men ofta har jag prioriterat bort superhjältar, både när det gäller serier och filmer.

Jag kände helt enkelt inte till karaktären Black Panther och första gången jag såg filmaffischen gick mina tankar osökt till the Black Panther Party. Svarta pantrarna var en socialistisk organisation som kämpade för afroamerikaners rättigheter under andra halvan av 60-talet och en bit in på 70-talet. När jag var en äldre tonåring läste jag en del böcker om Svarta Pantrarna och det var spännande läsning för en ung revolutionär. Jag förstod dock snart att filmen inte handlade om Bobby Seal, Huey P. Newton och Bobby Hutton och de andra svarta pantrarna, utan om en av Marvels seriefigurer.

Det går att se filmen på flera plan. På ett plan är det en klassisk saga byggd på Hjälteresan (the Hero’s Journey). Det är ett mytologiskt koncept som så gott som alla actionfilmer bygger på. I korthet bygger Hjälteresan på att huvudpersonen faller från sin ställning, är med om prövningar och utmaningar, och kommer tillbaka och återerövrar sin position med nya insikter.

Det jag gillade med denna film (och som jag tycker har blivit vanligare och vanligare) är att allt inte är så kategoriskt indelat i ont och gott. Hjälten, den fallne kungen T’Challa, upptäcker mörka hemligheter i sin familjs historia. Skurken, Erik Killmonger, är trött på att se det rasistiska förtrycket och vill slå tillbaka. CIA skildras inte bara som cyniska infiltratörer. Filmens karaktärer ställs inför moraliska dilemman om vad som är viktigast. Står vi upp för individen (den fallne kungen) eller för kungatronen, oavsett vem som besitter den? Ska vi kämpa för det egna landet eller ska vi dela med oss av vårt överflöd? Filmen berör också dagsaktuella frågor som migration, ska vi öppna våra gränser eller ska vi skydda vårt sätt att leva?

I alla dessa frågor går det att dra slutsatser utifrån integral teori. Kanske är det inte så att en sida sitter inne med alla svar och har helt rätt? Med alla de värderingar som konkurrerar om uppmärksamhet i dagens globaliserade värld är det lätt att skapa motsättningar mellan människor och grupper. Vi bejakar de värderingar vi själva värdesätter, när vi ser dem hos individer och grupper, och förkastar de värderingar vi inte gillar, när de kommer till uttryck hos andra.

Kanske ligger nyckeln till att försöka skapa en hållbar framtid att försöka se behoven bakom vad andra tycker och tänker? Går det att på en gång bejaka behov som till exempel trygghet och samhörighet utan att för den skull nödvändigtvis bejaka hur dessa behov tar sig till uttryck? Jag tänker på att vissa människor försöker tillgodose dessa behov genom att till exempel vara emot invandring. Hur kan vi möta varandra utan att slå våra idéer i skallen på varandra?

Avslutningsvis vill jag återge ett citat på engelska när T’Challa (the Black Panther, kung över Wakanda) talar inför FN i filmens slutscen:

Wakanda will no longer watch from the shadows. We can not. We must not. We will work to be an example of how we, as brothers and sisters on this earth, should treat each other. Now, more than ever, the illusions of division threaten our very existence. We all know the truth: more connects us than separates us. But in times of crisis the wise build bridges, while the foolish build barriers. We must find a way to look after one another, as if we were one single tribe.

Det här inlägget postades i Blogg, Integral Theory, Nonviolent Communication, Recension.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *