Tillåter du dig att vara barn ibland?

Tillåt-dig-att-vara-barn-ibland-Joachim-Berggren-KommunikationI söndags såg jag filmen Kungen av Atlantis och nyligen lyssnade jag också på podcasten the Daily Evolver och avsnittet Growing into Childlike Love – The role of conscious regression in intimacy (ungefär Att växa in i barnlik kärlek – Rollen av medveten regression i intimitet). Jag upptäckte några paralleller mellan dessa båda kulturyttringar som handlar om relationen vuxen/barn och att ta ett vuxenansvar.

Filmen är en dramakomedi och handlar om en man med schizofreni och hans vuxna son. Publiken får ta del av en relation där den traditionella vuxen/barn-relationen är omvänd och sonen tar hand om sin pappa. I en rad rörande, tragiska och komiska scener får vi följa en relation med inslag av kärlek, bus och frustration. Filmen innehåller (såklart) också en kärleksrelation där sonen träffar en ung kvinna. Vi får också ta del av denna kvinnas relation med sin mamma. Mamman är väldigt självupptagen och skuldbeläggande och skulle jag sätta en lekmannadiagnos skulle det bli histrionisk personlighetsstörning.

Så oavsett om föräldrarna i denna film har diagnos eller inte har de bägge två avsagt sig ett vuxenansvar gentemot sina barn. Detta leder mig in på avsnittet från the Daily Evolver. Poddens värd Jeff Salzman pratar med Tom Habib, psykolog och par terapeut. De har ett samtal om hur en parrelation som rör sig bortom den traditionella parrelationen kan utvecklas. En relation där vi kan ta olika roller beroende på vilket sammanhang vi befinner oss i. Tom säger att vi i princip kan ta två roller i en relation: vuxen- eller barnrollen. Definitionen av vuxenrollen är att lyssna och spegla vad den andra uttrycker och/eller att utföra en handling som den andra vill att vi ska göra. Barnrollen är en form av regression, medveten eller omedveten. Vi lägger fokus på oss själva och är behövande i relation till den andra parten. Denna roll kan ta sig en mängd olika uttryck från vrede till tillbakadragande och allt däremellan.

Tom hävdar att regression och beroende är vad som karaktäriserar en intim relation. Balansen mellan en person som tar vuxenrollen och en person som medvetet tar barnrollen gör den hälsosam. Det finns såklart ohälsosam regression där vi inte tar ansvar. Om bägge parter i en intim relation tar barnrollen blir den kaotisk och om bägge fastnar i vuxenrollen blir relationen utan passion och tynar sakta bort.

I Toms modell ser jag paralleller till NVC (Nonviolent Communication). Att ta vuxenrollen i Toms modell är som att lyssna med empati utifrån NVC-modellen. Att uttrycka sig med ärlighet utifrån NVC-modellen skulle delvis kunna ses som att göra en medveten regression och att ta barnrollen.

Tillbaka till Kungen av Atlantis; här ser vi två vuxna som bägge tycks ha fastnat i barnrollen. När deras barn antar vuxenrollen fungerar relationen hjälpligt, men när barnen också tar barnrollen blir det kaotiskt och dysfunktionellt. En relation mellan två vuxna människor som fastnat i en rigid vuxen-/barnrelation blir också i det långa loppet ohälsosam.

Hur ser det ut i dina nära relationer? Är du barn eller vuxen? Eller skiftar det efter omständigheterna? För mig var det klargörande att se att jag medvetet kan gå in och ut ur barnrollen och att det kan berika och fördjupa mina relationer.

För övrigt kan jag rekommendera dig att se Kungen av Atlantis.

Det här inlägget postades i Blogg, Integral Theory, Nonviolent Communication, Recension.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *