Kvinna i krig

Kvinna-i-Krig-Joachim-Berggren-KommunikationHäromdagen såg jag den isländska filmen Woman at War (Kona fer í stríð, märkligt nog är titeln översatt till engelska istället för till svenska). Jag skulle klassificera filmen som en dramakomedi. Det går att se filmen som en ganska mysig feelgood-film, men handlingen baseras snarare på en feelbad-verklighet: människans skövling av naturen.

Filmen handlar om en kvinna som genomför sabotage av elledningar och hur hon gäckar polisen jakt på förövaren. Samtidigt som hon förbereder sig för aktionernas klimax får hon reda på att hon accepterats som adoptivförälder. I dramat är det också inblandat en syster, en (måhända) avlägsen släkting, en statstjänsteman och en spansktalande turist som råkar ut för polisens inkompetens ett flertal gånger under historiens gång. Hur det går får du ta reda på genom att titta på filmen. Jag rekommenderar den starkt.

När jag såg filmen väcktes en mängd frågor:

  • Vad är våld?
  • När övergår aktivism i terrorism?
  • Hur långt är jag beredd att gå för mina övertygelser.
  • Vilka solidariserar jag mig med?

Under filmen kom jag att tänka på min egen tid som aktivist i olika frågor. Vissa av de aktioner jag var med på tror jag de flesta av oss har gjort någon gång: fredliga demonstrationer, utdelande av flygblad, deltagande på torgmöten med mera. Andra aktioner var mer handgripliga och olagliga: ockupera hus, stoppa trafiken, slå sönder bankfönster bland annat. Jag och många av mina aktivistkompisar såg inte förstörelse och sabotage som våld. Vi ansåg att våld var riktat mot människor, när vi genomförde ekonomisk skadegörelse skadade vi inga människor och alltså var det inte våld.

Idag ser jag våld i ett lite bredare perspektiv. Våldet börjar i våra huvuden med tankar som att andra förtjänar att utsättas för olika saker på grund av sina handlingar. Jag försöker se våld ur ett maktperspektiv. Vi kan använda vår makt på olika sätt, bland annat genom att:

  1. Straffa någons/någras beteende, eller
  2. Skydda människor/egendom/miljön från någon/någras beteende

Om jag tänker att människor gör fel och att de borde straffas för sina handlingar är steget att ta till våld inte så långt borta. Om jag däremot vill inspirera människor att tillgodose sina behov på sätt som inte skadar andra blir användandet av våld snarare kontraproduktivt.

Jag tror att ett samhälle där vi hotar och skrämmer människor till att avstå från handlingar som skadar andra kan fungera på kort sikt. Vill vi däremot skapa ett samhälle som långsiktigt och hållbart fungerar tror jag däremot att hot, våld och straff är en återvändsgränd. Så snart kontrollen och riskerna för negativa konsekvenser försvinner kommer de beteenden vi ville eliminera tillbaka.

Jag vill bidra till ett samhälle där människor väljer att göra saker som bidrar till andras välbefinnande. En förändring som människor själva väljer, dels för att förändringen gynnar dem själva, men också för att den gynnar andra. En sådan förändring tror jag att större chans att bestå över tid.

De andra frågorna fortsätter jag att fundera på.

Det här inlägget postades i Nonviolent Communication, Recension.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.