Jag sitter och skriver ett prov i fysik. Det är en knepig uppgift och jag letar efter en passande ekvation i formelsamlingen. Utan ett ord kliver min lärare fram och smäller ihop boken framför mig. Jag tittar förvånat upp (jag var inte medveten om att vi inte fick använda boken under provet) och ser hans ryggtavla när han går tillbaka till katedern. Där och då formas ett beslut i mitt huvud – jag har fått nog. Det var min sista dag i gymnasiet. Fortsätt läsa
Prenumerera på mitt nyhetsbrev:
Kolla min blogg
- Development and meaning (1)
- Integral Theory (13)
- Nonviolent Communication (164)
- Nyheter (14)
- Recension (6)
- The Needs' Year (12)
- Utveckling och meningsfullhet (1)

För några år sedan hyrde jag under en period ett arbetsrum tillsammans med några andra. En gång i månaden höll jag där en introduktionsföreläsning till NVC. Det kom ett varierat antal deltagare, ibland ända uppemot 20 personer. Vid ett tillfälle kom det bara en person. Efter en första våg av besvikelse började jag min föreläsning. Ganska snart var besvikelsen ersatt av entusiasm och glädje. Jag njöt i stora drag och min ensamma deltagare såg också ut att trivas.
”Vi kommer att ersätta skadorna!” Orden kom ur mig utan en sekunds eftertanke. Jag var en av organisatörerna på förra årets europeiska NVC sommarfestival och några av barnen hade gått bärsärkagång. En fåtölj var förstörd. Biljardbordet var trasigt. Det var kaos! Föreståndaren för konferensanläggningen var mycket upprörd och sa att det uppstått skador för 40.000 kr.
För några veckor sedan fick jag höra att en av mina äldsta vänner dött i en stroke. Först blev jag alldeles stum och kall. Sedan fylldes mitt huvud av minnen. Vi umgicks intensivt under några år under andra halvan av 80-talet. Efter det har vi inte träffats ofta, men då och då med några års mellanrum har våra vägar korsats de senaste 30 åren.
Jag skriver detta blogginlägg måndag 28 februari. Jag sitter i mitt vardagsrum i min lägenhet i Tensta, Stockholms norra förorter. Mittemot mig sitter Magda och skriver något på sin dator. Utanför fönstret skiner solen. Det är några plusgrader och fläckar av snö ligger fortfarande kvar på marken. Tidigare idag gick jag på en promenad med en NVC-vän som jobbar i närheten. Jag funderar på när jag ska bege mig ut och springa.
”Vad gör du? Målgången är här!” Kay ropade och gestikulerade vilket spår jag skulle ta. Jag hade just tillryggalagt 40 km på längdskidor, men istället för att passera mållinjen tog jag ett extravarv i målområdet. Skidloppet gick tre varv och första gången jag varvade missade jag en bit och råkade av misstag ta en genväg. Det verkade inte som om någon hade noterat detta. Jag kunde lätt ha tagit mig i mål och fått en tid som var ett par minuter snabbare.
”Ha, ha, ha… Du kommer att se tillbaka på denna stund och se humorn i det hela.” Jag hade just delat något sårbart och min vän skrattade. Det är möjligt att han hade rätt. Kanske kommer jag i framtiden att se tillbaka på denna stund och betrakta händelsen med ett roat leende. Men det var inte där jag befann mig i det ögonblicket. Inte heller nu när jag skriver detta ser jag humorn i det hela. Även om händelsen inte väcker så mycket sårbarhet i mig just nu, är detta en av de anledningar som gör att jag fortfarande väljer att inte umgås med min vän längre.


