Vi befinner oss i hallen i vår lägenhet i Järna, söder om Stockholm. Min partner ligger på en ambulansbår och får stöd av vår barnmorska att föda vår son. I bakgrunden står två ambulansförare och avvaktar. Förlossningen började så snabbt att vi aldrig hann in till sjukhuset. Jag står bredvid min födande partner med min nyfödda yngsta dotter i famnen. Hon är insvept i en handduk och hennes stora ögon ser stadigt rakt in i mina. Fortsätt läsa
Jag minns varken vad det var för övning eller vilket behov det var. Det jag minns är den plötsliga uppenbarelsen att jag kan tillgodose mitt behov, inte bara genom vad jag själv eller andra gör för mig – utan jag kan även välja att göra något för andra. Genom att bidra till andras behov, tillgodoser jag många gånger samma behov hos mig själv. Fortsätt läsa
Att starta ett projektDenna bloggtext och mitt projekt “the Needs’ Year” är ett uttryck för min egen kreativitet. Jag har haft idén om detta projekt i drygt sex månader. Ibland är jag väldigt snabb på att omsätta idé till handling, men jag var upptagen med andra projekt. Jag gjorde inte någonting för att förbereda projektet under lång tid (utöver viss tankeverksamhet). Visserligen satte jag upp mål för mig själv, såsom att “För att starta the Needs’ Year i januari ska jag vara klar med x innan 1 december”. När jag inte uppnådde detta mål omformulerade jag det till något annat – “Jag ska vara klar med y innan 15 december”, och klarade inte heller detta mål. Januari närmade sig obönhörligt. Fortsätt läsa
”Helvetes jävla skit!” Jag hade just fått tredje punkan på mindre än 24 timmar. Jag sökte skydd från regnet under en gångbro utmed floden Schelde strax utanför Gent, Belgien. Jag var blöt in på bara skinnet och även om det inte var så kallt var mina fingrar stela. Att byta cykelslangen var en ansträngande uppgift. Fortsätt läsa
Gemenskap“Vem i kollektivhuset skulle du helst vilja äta?” Vi satt runt ett av borden i matsalen och resonerade. Vi höll oss till de vuxna kollektivhusmedlemmarna och de flesta av oss valde en av de unga kvinnorna i huset. För en utomstående kanske detta val av ämne kan te sig makabert, men vi roade oss kungligt. Ibland landade våra diskussioner i de tabubelagda ämnena sex och bajs eller andra ämnen som jag föreställer mig inte förekommer så ofta runt andra middagsbord. Men oftare handlade våra diskussioner om världsförändring, rasism, feminism, bostadspolitik och miljöfrågor. Högt och lågt, sofistikerat och oanständigt. Fortsätt läsa
AcceptansDet började med gåshud på underarmarna. Snart började armarna darra och darrningarna övergick så småningom i skakningar och spred sig upp till axlarna och överkroppen. Det pågick i ungefär 20 minuter och började sedan avta. Till slut var det bara som en omärklig vibration och tycktes helt försvinna. Men när jag förde samman käkarna började tänderna att skallra – Jag vibrerade fortfarande inombords. Och det fortsatte under resten av samtalet. Fortsätt läsa
I det här blogginlägget kommer jag främst att reflektera över behov utifrån människans perspektiv. Mina tankar om behov bygger på min förståelse av vad Marshall B. Rosenberg – grundaren av Nonviolent Communication (NVC) – har skrivit om behov. Jag har också hämtat inspiration från andra NVC-källor, främst Friare Liv (Liv Larsson och Kay Rung) genom att läsa deras böcker och delta i deras ettårsprogram. Ytterligare inspirationskällor är olika populärvetenskapliga faktaböcker, bloggar och poddar, ofta kopplade till neurobiologi och psykologi. Under förberedelserna av detta blogginlägg har jag också gjort efterforskningar och samlat information och inspiration från internet. Följande text är resultatet. Fortsätt läsa
Jag har funderat på vad jag själv och andra runt omkring mig uppskattar med mig själv. Detta för att bringa klarhet i följande frågor:
Hur många gånger har jag inte deltagit på kurser där jag haft en viss förkunskap med inställningen att jag inte kommer att lära mig något nytt? Hur många gånger har jag inte avfärdat politiska motståndares argument innan jag ens hört dem? Och hur ofta har jag trott mig veta bättre än arbetskamrater, vänner och familjemedlemmar? Och har jag haft rätt i mina antaganden? Såklart! Fortsätt läsa
När jag började lära mig NVC var jag väldigt entusiastisk. Äntligen hade jag hittat ett sätt att kommunicera som byggde på kontakt och där allas behov var viktiga. Jag kunde både lyssna med empati på vad som var viktigt för andra och uttrycka mig själv ärligt, bli hörd i mina behov och mottagen med omtanke. Hur bra är inte det! Jag behövde inte längre välja mellan att förminska mig själv eller köra över andra. Fortsätt läsa
