Jag lyssnar

De senaste dagarna har hashtaggen #metoo spritt sig viralt över världen. Jag har diskuterat frågan med många vänner de senaste dagarna, både kvinnor och män. En av frågorna jag ställt mig är vad jag som man kan göra. En sak jag bestämt mig för att inte göra är att gå ut offentligt och berätta om situationer där jag behandlat kvinnor respektlöst.Det finns flera anledningar till detta. En anledning är att jag inte har kontroll över vad som händer med den information jag delar. Människor på internet och i sociala medier kan vara väldigt snabba på att tolka och sprida sin syn på det andra lägger ut. Jag är helt enkelt orolig och rädd för mitt rykte, min integritet och hur jag blir sedd av omvärlden. Jag är beredd att säga att jag är en produkt av den kultur och det samhälle jag vuxit upp i. Även om jag betraktar mig själv som en “medveten” man (här är jag på det klara med att vi har olika tolkningar och kriterier på vad vi lägger i begreppet medveten) har jag och kommer jag att agera på ett sätt som många kvinnor kan betrakta som sexistiskt.

En annan tveksamhet är att jag inte är så sugen på att försöka få ett godkännande från omvärlden. Många val jag gjort i mitt liv har grundat sig i att få acceptans från människor omkring mig, att bevisa att jag är ok. Jag tror att jag har kvar sådana tendenser och vill inte riskera att jag än en gång fattar omedvetna beslut utifrån att få bekräftelse. Jag vill inte att bekräftelse om att jag duger ska vara en drivkraft hos mig i denna fråga.

Det kan vara skönt i stunden att få bekänna. Det kan rentav kännas som en kick. Frågan är vad som händer senare. Jag tror att vissa ämnen kanske lämpar sig bättre att dela på tu man hand, med vänner eller med en terapeut, snarare än i offentligheten.

Ovanstående är anledningar till att jag inte väljer att dela mina erfarenheter på detta område. Jag tror inte alla som delar sina erfarenheter har dessa drivkrafter. Samtidigt tror jag att vi många gånger inte är helt på det klara med varför vi väljer att handla som vi gör.

Så nu har jag berättat vad jag inte vill göra. Det jag istället vill göra är att lyssna. Jag vill lyssna på vänner som blivit utsatta för händelser som varit smärtsamma. Jag vill lyssna på vänner som utfört handlingar mot någon annans vilja. Jag tror att det finns en läkande kraft i att bli hörd och mottagen, att få vara ledsen och gråta, att få vara förbannad och skrika, att våga sätta ord på sina skuldkänslor och få känna sig skamsen. Att få uttrycka sina känslor för någon som lyssnar utan att komma med råd eller moraliska pekpinnar. Att bli lyssnad på utan att bli betraktad som offer eller förövare. Att få dela sin sorg, ilska och skam med någon som är redo att lyssna och vara närvarande.

Jag eller någon annan du känner kan vara denna person.

#jaglyssnar

 

Det här inlägget postades i Nonviolent Communication.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *