En ödmjuk övning i empati

Övning-i-empati-Joachim-Berggren-KommunikationFör ett par dagar sedan var jag ganska belåten. Innan lunchrasten på jobbet tog jag en kort promenad och bara det får mig på gott humör. Jag kände mig väldigt nöjd med att ta tio minuter av min mestadels stillasittande tid för att gå ut och röra mig lite i dagsljuset. På grässlänten mellan parkeringen och gångvägen såg jag en pappersmugg. Spontant gick jag fram och plockade upp den. Då såg jag ett par muggar till och lite annat skräp i buskarna. Jag böjde mig ned och plockade upp dem också. Allt detta skedde utan irritation och bedömningar över hur slarviga människor är. Jag var bara helt uppfylld över min egen förträfflighet över att jag gjort min närmiljö lite vackrare.

Jag måste erkänna att det ändå smög sig in lite bedömningar. Inte över dem som skräpat ner, utan över dem som gnäller på dem som skräpar ner. Jag tänkte att om folk som klagar över andra människors brister använde den energin till att göra något som förbättrar tillvaron för andra, ja då skulle vi ha ett fantastiskt samhälle. Och så tänkte jag att det är precis det jag gör just nu. Jag gick och mös för mig själv och mitt humör var på topp en lång stund efteråt.

Men så… Efter en lång arbetsdag kommer jag hem och tar trappan upp till tolfte våningen och där, i trappan mellan åttonde och nionde våningen, ligger det en blöja. Det är tredje gången på lika många veckor. De föregående gångerna låg de kvar i flera dagar och hela trapphuset fylldes mer och mer av den tunga odören av ammoniak. Den här gången var det också bajs i blöjan. Alltså, jag brukar vara ganska tolerant men nu hade det fanimej gått för långt! Vad är det för fel på människor som inte kan slänga sin skit på vanligt sätt? Vad är det för idioter som är så jävla lata… Ja, jag tror ni kan föreställa er vad som pågick i mitt huvud.

Plötsligt blev jag full i skratt. Jag lyckades betrakta mig själv utifrån och kom på att jag betedde mig likadant som de jag betraktar som gnällspikar. Nu var det jag som passivt klagade över andra människors slarv. För mig blev det tydligt att jag uppskattar ordning och ansvar, omsorg och respekt. När någon slänger använda blöjor i trapphuset möter det verkligen inte dessa behov. Nu blev det också lättare att identifiera mig med vad jag tror rör sig i människor som inte gillar att andra skräpar ner. Och även om jag inte själv påverkas på samma sätt som andra i vissa situationer, har jag nu en större ödmjukhet för hur andra reagerar.

Och blöjan…? Jag lät den ligga kvar och tänkte att någon annan får ta hand om den.

Det här inlägget postades i Blogg, Nonviolent Communication.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *