Bejaka din svartsjuka

DansJag har så länge jag kan minnas betraktat svartsjuka som något fult. Det är något småsint över det hela. Att försöka äga och kontrollera en annan människa. Jag har nog också tänkt att svartsjuka vittnar om dålig självkänsla. Jag har sett mig som lite bättre än de runt omkring mig som känt mer svartsjuka än jag.

Jag har sällan känt mig svartsjuk och har sett avsaknaden av svartsjuka som en del av min personlighet och mina värderingar, det är helt enkelt inte något jag är eller står för. Skulle den mot förmodan ha visat sitt fula tryne har jag alltid försökt att mota bort den.

Men så hände det. Under en veckokurs anordnades det fria aktiviteter på kvällstid. Denna kväll erbjöd ett par av kursdeltagarna tango. Jag stod över, men tittade in i kurslokalen för att leta efter min vattenflaska. Då såg jag. Den kvinna jag gillar mest dansade med en annan man. De stod tätt tryckta mot varandra och hon blundade och såg ut att njuta. Omedelbart kände jag ett sting i mitt hjärta. Jag lade mig att sova den kvällen ganska bedrövad till mods efter att ha fällt några tårar i min ensamhet.

Dagen efter gick jag en promenad. Under promenaden bestämde jag mig för att göra något annorlunda än att mota undan svartsjukan. Jag tillät mig att vara med svartsjukan, låta den få härja fritt en stund. Bakom svartsjukan fanns sorg och längtan efter ömhet, närhet och kärlek. När jag kom i kontakt med detta kändes inte svartsjukan så starkt längre. Jag delade också mina känslor med en annan kursdeltagare och kände mig lättare till mods.

Senare den dagen frågade jag mannen om jag kunde dela någonting med honom. Jag sa att jag kunde uppleva konkurrens med honom, men att det var något jag ville ta ansvar för och inte lägga på honom. Om det verkar som att jag är distanserad beror det troligtvis på att jag agerar utifrån konkurrens och svartsjuka. Samtidigt sa jag att jag inte vill att han ska ändra sig och bad honom dela sina tankar om det jag sagt. Han såg överraskad ut och verkade samtidigt lättad över det jag sagt.

Nästa dag gick jag fram till honom igen. Jag sa att jag vill att han ska veta att jag blir glad när jag ser dem tillsammans och hon ser ut att njuta. Jag tackade honom för att hans närvaro gör livet härligare för henne.

Vid båda dessa tillfällen fanns det en viss anspänning i mig. Och samtidigt var mina ord genuina. Svartsjukan och konkurrensen kanske inte var helt borta, men de höll sig på behörigt avstånd. Jag vill inte att någon ska ändra sitt beteende för att jag känner på ett visst sätt – om det inte är något som är uppenbart skadligt såklart. Livet är mer som en berg-och-dal-bana än en räkmacka och jag vill känna både glädje och smärta, även om det gör förbannat ont ibland.

Det här inlägget postades i Blogg, Nonviolent Communication.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *