Man, ta ansvar

Efter #metoo har jag funderat en hel del på min roll som man, se till exempel detta inlägg. Under ett samtal med en person där vi pratade om hur vi betraktar vår omvärld kom jag in på ämnet igen. Jag tänker på alla kvinnor som bär på minnen och erfarenhet av övergrepp och kränkningar och som nu går ut offentligt och delar med sig av vad de varit med om.

Jag är förundrad över hur empatiska, vänliga och förstående de flesta kvinnor är. De lever sida vid sida med fäder, bröder, partners, klasskamrater, arbetskamrater och män i alla olika slags positioner som mer eller mindre omedvetet agerar kvinnoförtryckande. Jag är en av dessa män. Jag ser dessa män dagligen omkring mig.

Det jag skulle önska av fler män är att vi använder oss av de egenskaper många kvinnor har. När en kvinna i vår närhet eller en kvinna i offentligheten berättar om något hon blivit utsatt för föreslår jag att vi inte förlöjligar, förnekar bagatelliserar, försvarar oss eller gör något annat för att vi själva ska slippa skuldkänslor. Istället föreslår jag att vi är empatiska, vänliga och förstående. Lyssna på vad kvinnor runt dig varit med om. Du kanske inte helt lyckas, men försök att sätta dig in i hur det är att få höra dåliga skämt, att vara på sin vakt mot män som tafsar på dig, att behöva prata med någon i mobiltelefon för att du är rädd när du går hem på natten, att ditt leende tolkas som en sexuell invit, att inte kunna klä dig som du vill för risken att män ska betrakta dig som ett sexobjekt och så vidare.

Varken kvinnor eller män har valt att växa upp i en kultur som betraktar kvinnor som mindre värdefulla. Vi är alla marinerade av den kultur vi omges av. Vi agerar förtryckande i ord och handling, inte för att vi aktivt väljer det utan på grund av att vi har vant oss vid det. Samtidigt har vi ett ansvar för vad vi säger och för vad vi gör.

Jag väljer att försöka ta ansvar i så stor utsträckning som möjligt. Ett av de sätt jag gör är att be någon jag litar på och känner mig trygg med att lyssna på mig. Ibland får jag upp tankar och bedömningar om kvinnor som jag aldrig skulle vilja säga offentligt. Att be en man (eller en kvinna där vi har ett högt ömsesidigt förtroende) lyssna på det som dyker upp i mig är befriande. Dessa bedömningar och tankar är som trollen, de spricker när de kommer ut i solen. När jag medvetandegör att jag har dessa tankar istället för att försöka trycka undan eller förneka dem, är det mindre risk att jag omedvetet agerar ut dem.

Om du är nyfiken på att dela dina egna erfarenheter kan du kika in på min kommande empatigrupp för män.

Det här inlägget postades i Blogg, Nonviolent Communication.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *