Min kidnappade hjärna

Min kidnappade hjärna Joachim Berggren KommunikationVaddå, ska jag diska efter både lunch och middag?

Han tittade på mig med ett uttryck som jag tolkade som en blandning av irritation och en upplevelse av orättvisa.

– Nej, jag sa att jag kan diska efter lunch och du kan diska efter middagen, svarade jag.
– Men jag hörde att du sa att jag skulle göra både och!

Nu blandade hans bästa vän in i samtalet:

– Nej, Jocke sa att han skulle diska efter lunch.

Ytterligare en person sa:

– Jag hörde också Jocke föreslå att du skulle diska båda gångerna.

Det hela urartade till en hetsig diskussion om vem som sagt vad och vem som hört rätt. Det blev många upprörda känslor och flera olika samtal mellan olika inblandade personer innan det hela stillade sig.

Hur jag påverkar verkligheten

Jag är övertygad om att mitt tänkande, hur jag väljer att agera i mitt liv och hur jag svarar på specifika situationer har en direkt påverkan på händelseförlopp. Jag (liksom alla andra) är direkt med och påverkar verkligheten. Om jag exempelvis tänker att människor inte går att lita på, kommer jag i allmänhet att vara misstänksam om människors intentioner. Jag kommer då gissningsvis välja att agera på sätt som skyddar mig från att bli utnyttjad på olika sätt. I specifika situationer kommer mitt agerande ha en påverkan på de människor som är i kontakt med mig. Jag tolkar världen och andras agerande utifrån mina föreställningar. På detta sätt är jag ofta en del i hur verkligheten stund för stund manifesterar sig i min omgivning.

Jag har rätt!

Senare tänkte jag efter vad som hade hänt i det inledande stycket. Jag funderade på hur mitt agerande var en bidragande orsak till händelseutvecklingen. I situationen hade min kunskap om NVC för ett ögonblick trängts tillbaka. Viljan till kontakt var som bortblåst för något mycket viktigare: viljan att ha rätt. Ett sätt att uttrycka det är att min hjärna kidnappade min uppmärksamhet. Istället för att fokusera på kontakt tyckte min hjärna att det var viktigare att försvara och upprätthålla min status, i det här fallet genom att försöka bevisa att jag hade rätt.

Om jag lyckats hejda mig själv hade jag kunnat tillämpa det Viktor Frankl ofta citeras för*:

“Between stimulus and response there is a space. In that space is our power to choose our response. In our response lies our growth and our freedom.” **

Istället fyllde min hjärna snabbt igen utrymmet mellan stimuli och respons med en omedelbar reaktion. Om jag i stunden lyckats utvidga detta utrymme och hejdat mig skulle jag ha velat handla på ett annorlunda sätt.

En alternativ verklighet

Efter att han sagt “Vaddå, ska jag diska efter både lunch och middag?” och min omedelbara tanke “Han hörde fel”, skulle jag kunna ta en kort paus. Att i detta läge lägga på honom att han hört fel skulle antagligen inte öka oddsen för kontakt. Istället skulle jag kunna säga: “Jag uttryckte mig otydligt”. Genom att säga att jag inte uttryckte mig helt klart för över fokus på mig och han behöver inte försvara sig. Jag kan uttrycka att jag uttryckte mig oklart utan att för den skull skuldbelägga mig själv. Och i verkligheten skulle jag säkert också ha kunnat uttrycka mig tydligare än jag gjort. Sedan skulle jag följa upp med. “Jag tänkte att jag kan diska efter lunch, skulle det vara ok för dig?” Han kanske skulle svara “OK” eller fortfarande säga “Men jag hörde att du sa att jag skulle göra både och!”. Jag kan inte styra hur den andra uppfattar det jag säger. Jag kan bara styra hur jag tar emot den information som kommer emot mig. Om personen fortsätter hävda att jag sagt något, skulle jag kunna välja att bemöta med empati.

– Det låter som att du tycker det skulle vara orättvist om du skulle diska efter bägge måltiderna? Och att du vill att vi delar på jobbet?
– Javisst!
Så mitt förslag är att jag diskar efter lunch och du efter middagen. Hur låter det? Alternativt
Hur tycker du vi ska dela upp disken?

Anledningen till att jag skulle välja första alternativet är att min vän inlett med att det inte spelade någon roll för honom hur vi delade upp dagen.

Utgången av detta alternativa samtal är inte givet. Jag tror dock att situationen skulle ha utvecklats på ett betydligt lugnare sätt om jag inte blivit kidnappad av min hjärna. Ett sätt att träna hjärnan är att rollspela. Under vårterminen finns många möjligheter att göra det under Nätverksträffarna som jag erbjuder via Zoom. Läs mer här.


* Vad jag förstått är det Stephen Covey, författare till 7 Habits of Highly Effective People som sagt att Frankl skrev detta, men det har inte hittats i några av hans verk.

** Min översättning: “Mellan stimuli och respons finns ett utrymme. I detta utrymme finns vår förmåga att välja vår respons. I vår respons finns vår utveckling och vår frihet”

 

Det här inlägget postades i Nonviolent Communication.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *